Morgonrutinen fortsätter, jag ställer
mig på vågen i tidigaste gryningsljus.
Vågen, vågen på golvet där, säg vem som skönast i landet är?
Vågen svarar kort och pliktskyldig:
– Du Anders skönast i landet är! Men du väger, som sist 103 tyvärr!

Ugh här kämpar man och har levt på en
totalt kolhydratbefriad diet en hel vecka, tränat hårt 4 dagar av 7 samt gått
mycket mer än vanligt, inte ett ynka hekto!

Det är just av denna demoraliserande anledning
som man inte skall väga sig för ofta, för det är inte omöjligt att jag under de
senaste 4 veckornas hårda slit byggt upp en del nya muskler.

Muskler väger mer än fett, så om man
omvandlar fett till muskler går man inte ner i vikt. Jag är inte säker på att
det är 100%-igt rätt men det låter realistiskt.

Jag firade iallafall min
icke-viktnedgång genom att bryta mot de flesta av Master Yodas lagar i helgen, jag
åt några nävar chips och drack tom ett glas läsk, coca cola och inte var det
light heller. (Master Yoda hänvisar till tidigare blogginlägg)

Jag fortsatte sedan min dekadens med att
så gott som sluta med GI samt att börja hänga med evil Victor och mean Robin på
desktop som tvingade mig att äta allsköns ris och långkok på de skummraska
lunchhaken på primusön.

När jag ändå höll på passade jag på att
skippa all träning i 5 dagar, då jag skyllde på en snurvlande näsa och allmän
hängighet.

Som en dramatenskådespelare skulle
uttrycka det:
– Jag har varit nere i ett svart hål.

Riktigt så illa har det inte varit, jag
har inte varit i närheten av min dekadens guldålder (för 4-5 veckor sedan innan
QHP). Men det är lite mörkt ute nu och lite allmänt motigt.

Men i Måndags gjorde jag min comeback,
jag hade fått frågan om jag knäckt 4 km ännu i cafeterian tidigare i veckan,
tänkte jag skulle göra det, jag brände iväg som en skållad kanonkula och sprang
en löprunda på 5 km med lätthet.

Suprarekord med andra ord, förresten en
skållad kanonkula rör sig exakt med en hastighet på 7.30 min/km så ni vet.