Den intergalaktiska kampen är över, slaget mellan Yin och Yang, mellan de goda och de onda, mellan svart och vit, mellan drakar och riddare, mellan DIF och AIK, mellan öst och väst, mellan Mac och PC, mellan eld och vatten, mellan Anders och det 98:de kilot, är över.
Det var en hård och plågsam kamp där båda sidor led hårda nederlag och svidande förluster men i fredags, stod där en vinnare på vågen, det var en triumfens och glädjens dag som firades i hela kungariket, undersåtarna hurrade och skanderade 97 kg!!!! Hurra, hurra för Anders idag. Detta innebär också att Anders Nilsson, härskare i sin egen kropp, mästare av den 98de vikten, slaktaren av ett kilo, nu officiellt gått ner 10 kg i vikt (och inte som den senaste månaden ”ungefär 10kg”).

Nu börjar kriget mot det 97 kilot, förhoppningsvis kommer inte detta krig pågå i 100-tals år som det förra men man vet inte, det börjar gå riktigt segt nu, så jag har inga förhoppningar på att den skall slaktas lätt det kommer bli en hård batalj, allt är hårt och segt nu.

Jag vill med detta abstrakt surrealistiska intro betona att INGENTING kommer gratis längre, varje kg är en kamp.

Nu har jag de senaste veckorna provat dynamisk yoga, spinning och core, dessa har alla varit en BAGGIS, en riktig pisskaka (piece of cake) jämfört med Bodypump. Bodypump var INGEN PICKNICK! Det var det värsta jag har varit med om på mycket, mycket länge.
Bodypump körs med en skivstång med olika vikter till, en step-up bänk (som man kör bänkpress på) samt en matta. Besökarna består mest av tjejer som vanligt men även ca fem manly-man-män, matcho dudes som jag med muskler och tatueringar (eller, jag har ingen då men en av de fem hade i alla fall).

Den första fasan kom när jag förstod att vi skulle köra ben, det hade jag inte väntat mig, jag hade tänkt att vi skulle pumpa lite överkropp mest, men det var MYCKET ben.
Tur för mig att jag värmt upp en halvtimme själv innan på en motionscykel (ja jag är mycket ironisk).

Mina ben har alltid varit smala och smärta och jag har egentligen aldrig behövt träna dem speciellt mycket, de har lyckats utföra sina uppgifter och fetter har egentligen inte fastnat där. Nu börjar vi denna Bodypump med utfall med skivstång på axlarna.
Efter ca 3 minuter kände jag lårmuskeln krama ihop sig som ett litet russin, så kan det gå när man lägger på 12 kg på en stång plus sisådär eller ganska exakt faktiskt 97 kg.
Alla rörde sig efter det synkront i takt upp och ner med hela kroppen, medans jag mer putade lite med stjärten och i övrigt stack upp som en enorm smurf i min blåa dressman t-shirt, mitt i havet av perfekt synkroniserade knäböjare.

Sedan körde vi ungefär 3000 repetitioner av varje övning tills, ben, bröst, rygg, triceps, biceps, underarmar, axlar och rumpa var helt slutkörda, då slog hon till med att vi skulle köra ett COREpass.
Alltså magövningar som jag dessutom kände igen, men alla magmuskler var helt slut sedan mitt corepass två dagar innan. Jag låg som en skadeskjuten säl, låg mest still och ryckte lite lätta dödsryckningar mest för att demonstrera att jag försökte.
Musklerna fanns där men det var ingen hemma…

I will proberbly never again pump my body!