Solen skiner, livet leker allt är toppen, jobbet är bra,
hemma är bra allt är egentligen bra. Ändå känner jag mig lite som en ”axelryckning”
lite ”njääe” vet inte vad det är men det känns bara inge bra. Detta brukar
drabba mig någon vecka på våren då solen kommer och vädret går från karg vinter
till vår och sol.
Det finns egentligen ingenting att klaga på ändå känns något pyrt, jag har
efter en del efterforskningar lyckats klassificera det hela som en enkel
vårdepression. Det var min bror som kom till slutsatsen han har lite samma
fenomen.

Depression är nog ett väl stark ord för att beskriva mitt
tillstånd, det är ju inte så att jag ligger i fosterställning i badkaret och
slår mig själv i huvudet med en gummihammare. Men ändock det är väderbetonat så
delen ”vår” i ”vårdepression” stämmer väl överrens.

Sista QHP dagen med personlig tränare i måndags, jag
tränade stenhårt, körde chins i 190 km/tim (för er som inte vet vad chins är,
fattar man en stång högt upp på väggen och häver sig sedan upp om och om igen) sedan
körde jag massa plankan och pressade sedan mina biceps till absolut max om och
om igen.

Till skillnad från mina klena QHP kollegor fick jag inte
ett dugg träningsverk och har fortsatt träna lika hårt varje dag den här
veckan! I mina drömmar det vill säga…
I verkligheten är mina överarmar som två meloner, två svullna klumpar som
fortfarande ömmar. Känns lite som att min hud är för liten för mina muskler.
Mina ömma magmuskler, axlar, underarmar och ryggmuskler börjar äntligen kännas
som normala igen.