Klockan 02.00 på natten, jag vaknar och upptäcker att jag
står upp och håller på att dra på mig ett par jeans, jag svarar på tilltal med
ett sömndrucket:
– Ok då åker vi.
Jag upptäcker att vi redan utbytt några meningar innan jag vaknat, någonting
med att vattnet har gått.
Kvällen innan när vi gick och lade oss diskuterade vi att det nog var dags att
packa färdigt den där BB väskan man skall ha redo med allsköns saker som kan
behövas under en förlossning, det är ju bara knappt 3 veckor kvar nu tills det
är planerat. Kläder, mobilladdare och av allt tänkbart en bok om det blir
långtråkigt att föda?!!? Steve Jobs biografi låg säkert i väskan.

Vattnet har gått men, något saknas i ekvationen, något som
alla förlossningskurser tydligen missat att informera om, det ska ju värka
också? Värkar – vattnet går – föda barn. Någonting i stil med det minns i alla
fall jag ifrån de torra kvällskurserna på Huddinge sjukhus, med torrt syftar
jag på mycket men framförallt på syrebefriad luft, jag misstänker skarpt att någon
ekonomiskt lagt ventilationssystemsspecialist stänger av luftcirkulationen i
aulan på kvällstid.

Telefonnumren är i alla fall förberedda ringer till
förlossningen på Södersjukhuset och frågar, jag får då lugnt svaret att ifall
vattnet gått men inga värkar kommit skall vi ta med ett fostervattensprov in
till södersjukhuset imorgon.
Jaha vad tryggt, funderar på att ta en whiskey och sedan somna om.

Som ett brev på posten, eller kanske snarare som ett barn
med storken kommer värkarna igång. Här har jag gjort min del av hemläxan och
noga dokumenterat när det är dags att åka in. Tumregeln som jag minns är att
när värkarna kommer med 4 minuters mellanrum och håller i sig i upp till en
minut är det dags att åka in.
Tricket är tydligen att inte åka in för tidigt för då skickar de hem en igen,
köra gravidbil är inte något jag gör i onödan. Att föda ett barn beräknas ju
ändå att ta upp till några dygn och då har de på södersjukhuset troligen någon
form av resursplanering som innefattar att göra mesta delen av dygnet eller
dygnen hemma.

Ringer igen till södersjukhuset:
Värkar 5-6 minuter mellanrum håller i sig i 40 sekunder. Får svar att vänta och
chilla, ”gå lite” ta det lugnt, ett bad. Trettio minuter senare ringer igen,
vid det här laget behöver jag inte presentera mig den som sitter där är samma
och har koll. Nu har hon värkar på uppåt en minut med 4 minuters mellanrum,
enligt mina beräkningar DAGS!!!
Ja, säger barnmorskan men hon har ju bara haft värkar i en timme och det är
första barnet så ni kan ta det lugnt där hemma.
Värkarna blir värre jag byter taktik, jag ringer södersjukhuset och ställer den
här gången inga frågor, jag informerar dem bara kort, hej det är jag igen, NU
KOMMER VI!
Jag får ett ganska torrt svar, ni är välkomna in på provtagning.

Tonläget är ungefär:
”Ni kan komma in men sedan får ni banne mig åka hem igen det har bara gått
knappt 2 timmar sen ni ringde först, ni ska vanka av och an hemma i minst 8
timmar innan det är dags.”

Stockholm är lugnt som en filbunke en onsdagnatt klockan 03:40
vilket jag inte kan säga att jag är, men jag kör i alla fall lugnt.

Väl inne på sjukhuset tas vi emot av en barnmorska som
lotsar den blivande mamman och mig in i en hiss, där när dörrarna öppnas
stannar Sofia till och spänner sig i hela kroppen och ansiktet. Barnmorskan
frågar om Sofia är rädd, du ser alldeles rädd ut? Sofia svarar något jakanande
i sin smärta, jag hinner tänka:
– Rädd? Hon är inte rädd, sådär ser hon ut när hon har skitont! Men det kommer
inte för mig att försöka informera en barnmorska om att det nog gör ont att
föda barn.
Det visar sig i efterhand att det troligen var krystningsvärkar hon hade där ståendes
i hissen. För ca två timmar senare är min dotter född 3155 gram, två och en
halv vecka för tidigt. Exakt klockan 06:00 jag ser ut genom fönstret och ser en
alldeles fantastisk brandorange soluppgång och tänker att jag inte ens han
börja läsa på Steve Jobs biografi.